and then I woke up

Allt går bra. plöttsligt får jag en knuff. Jag börjar falla. JAg faller djupare och djupare. Det blir mörkare och mörkare. Dagsljuset försvinner. Till slut är det bara en liten prick i ändan på tunneln. Jag får ett stort slag. Bottnet kom emot som en kula. Luften skjöts ut, jag kan inte andas, jag ser inget. Paniken kommer krypande. Jag försöker skrika men ingen hör mig. Jag önskar någon kunde höra mina rop. Ljustet blir svagare, jag känner att nåt är på tok. Plöttsligt börjar vatten sippra in. allt blir blött. Jag har så sjukt, jag gråter. Jag försöker få ljud ur mig men krafterna räcker inte till. Jag hör fotsteg. Di kommer närmare. Med mina sissta krafter får jag ut ett skrik på hjälp. Jag kollar upp. någon satte nånting för ljuset. Det blev total mörkt. Jag kommer dö här

Och så vaknade jag

empty

tomt huvud

över ett år..

gisses.. Jag verkar faktiskt vara ur usel på att hålla igång min blog. jobbigt värre. En massa har hänt, en massa jag inte ids skriva om. En massa härligt och underbart. En massa inte så härligt och absolut inte kul. Senaste nytt är dock:

Har börjat jobba på lidl. Natsi-siwa. Den konstanta stressen. Inga som hellst rättigheter och vad du än gör, hur du än försöker får man alltid skäll för att det inte är tillräckligt bra. Suck.. nå i och med jobbet på lidl och stressen som medkom har min psoriasis utvecklats och har sprungit hos läkaren hit och dit med detta. Har dock relativt bra hud men lider av en sjukdom som heter Reuma-psoriasis eller även led-psoriasis. Har ödat såå mycket pengar i olika medicineringar so far så de e riktigt hemskt. Nå nu har jag slutat med alla andra mediciner och äter trexan (samma medicin som cancer patienter får, bara att lite mindre dos) som gör att celler bildas långsammare. Biverkningarna till detta är dock speciella, får blåmärken av minsta lilla berörning. Och alltid på morgonen efter att jag tagit mitt piller (OBS! äter en mycket mindre dos ännu än vad jag egentligen borde äta) har jag världens bröstsmärtor och tar riktigt sjukt då hjärtat slår. det slår inte snabbare eller långsammare. men det känns som att det skulle gå tyngre? Varje slag är som en knytnäve i hjärtat.

Min medicinering inverkar också på min framtid. Jag önskar ju att jag kunde få barn och maybe börja fundera på en familj vid nåt skede. Men nu på minimi 3 år -5 år kan jag inte ens fundera på tanken. Och detta gör mig så otroligt ledsen. Jag hade ju inte planerat skaffa barn förrän om x-antal år men nu då man faktist inte får eller kan känns det som att den möjligheten skulle vara fråntagen av mig. Hjälper dock absolut inte att folk runtom får en massa ungar hela tiden. Man var så barnsjuk så det är nästan hemskt. Får väl sikta på att skaffa fadderbarn istället? hmm... måste börja skaffa flere vänner nu då bara :D hehhe.

Nu till nåt eventuellt positivare.. I morgon fyller jag. Blir hela 23. Usch då. tyckte jag nyss blev 20. Tusan, var ju bara ett tag sedan jag blev 18. vart åker tiden. Enda negativa med att fylla nuförtiden är att jag får typ aldrig fira den med familjen mer. Och då man vant sig med att hela tjocka familjen kommer på kaffe är det rätt sad att byta från det till att typ inte fira nästan alls? får kanske fara på en middag till svärföräldrarna men annars är det inget speciellt mera med att fylla. Finns inte direkt några saker eller sånt jag skulle vela ha. Skulle bara önska att familjen skulle samlas igen. En evig hemlängtan. Fast jag ju nog trivs här omkring i österbotten också, men Nyland kommer alltid vara mitt hem.